2016

Året började som vanligt med
SKÖVDE ALLM. KONSTFÖRENINGS
medlemslotteri

Med en allmän visningshelg
Dragning på kvällen. Utlämning av vinster helgen därpå.

 

5.3 – 20.3 2016
GÖRAN MAGNUSSON
Landskapsrum, interiörer, situationer

Göran Magnusson är född och uppvuxen i Skövde, utbildad i Göteborg och bosatt i Ljungstorp, Varnhem sedan i början av 1970-talet.
Han har alltid varit intresserad av bilder och inspireras av konst från vitt skilda tidsepoker. Göran såg popkonsten, när den kom, som en befrielse, ett reningsbad. Plötsligt var allt tillåtet.

GM_bland_träden

Göran Magnussons bilder är alltid föreställande. Berättande bilder men utan en bestämd berättelse. Den överåter han till betraktaren.

Hans bilder för tankarna till David Lynch och hans berömda tv-serie Twin Peaks. Samma osäkerhet, samma frågor; vad har hänt, vad är på väg att hända? Du blir indragen i en berättelse som du själv måste berätta.

Landskapsrum, interiörer, situationer BOK_DSC5578
är underrubriken på utställningen liksom titeln på en nyutkommen bok om Göran Magnusson med bildanalyser av Jonas (J) Magnusson samt poetiska tolkningar av Jörgen Gassilewski och Helena Eriksson.

 

Ser du mig?

Tittar någon tillbaka, vart ser hon?
Ja, i alla fall ut ur bilden, åt vänster,
bortom mig vad ser hon det får jag aldrig veta    om

inte blicken hon eventuellt möter, den eller det hon
möjligen betraktar, finns på en annan bild

kanske ser hon, eller minns hon, ett annat rum
med väninnor, bilder

Så börjar en längre dikt av Helena Eriksson om Göran Magnussons bildvärld.
Boken finns till salu under utställningen och på vernissagedagen så kan ni givetvis få den signerad av konstnären.

GM_interiör_II

GM_tillställning
utst.nr. 302

 

9.4 – 24.4 2016
TOM JOHANSSON

akva6_b
”Han ägnar sig enbart åt akvareller i det lilla intima formatet och han är fascinerad av spänningen mellan ljus och mörker. Det finns inga människor i hans bilder, endast landskap. Men han är ingen friluftsmålare utan bilderna växer fram i ateljén med utgångspunkt från impulser som han har fått och iakttagelser som han gjort. Hans sätt att arbeta är inte impulsivt utan snarare reflekterande och eftertänksamt.

– Det finns de som tycker Toms bilder är mörka, säger museichefen Stefan Hammenbeck. Men egentligen målar han ljuset och för att kunna återge det behövs kontraster. Nästan alla bilder skildrar ett skymningstillstånd med långa skuggor.
– Akvarellen är måleriets kammarmusik förklarar Stefan Hammenbeck. Det ligger mer för Tom Johansson, än stora symfonier.”
Detta kunde man läsa i samband med hans utställning i Skövde konstmuseum, 2002

Mystiker
”1994 gjorde Tom Johansson uppehåll med grafik och har sedan dess så gott som uteslutande ägnat sig åt akvarell. Tom Johansson är något av en mystiker, hans landskap är till synes öde och ibland hotfulla, varken djur, människor eller växtlighet syns till.”
Ulla Nordmark, 1996

Tom Johansson är född 1955 i Gävle, uppvuxen i Mariestad och numera bosatt i Tidaholm. Grafiker och målare. Sedan 1995 arbetar han mest med akvarell, men också med stenlitografi.

akva7_b

utst.nr. 303

 

10.9 – 25.9 2016
LIZZ SHARR

 

 

 

 

 

 

 

 

Målningar, teckningar och textil av Lizz Sharr. Det blir hennes fjärde utställning på galleriet. Senast var det på hösten 2012.

GREZ-sur-LOING
I sommar har Lizz varit i Frankrike i Grez-sur-Loing, 7 mil söder om Paris. Det var på 1880-talet en skandinavisk konstnärskoloni med svenska namn som Carl Larsson och August Strindberg. Den har idag återuppstått i en modern tappning med en stiftelse som driver ett av de gamla pensionaten.

En stor del av utställningen har tillkommit utifrån hennes vistelse i Grez.

Reminiscences on a Sunday night 28th August 2016
by Lizz Sharr

En liten stund känner jag mig fri – fri att skriva vad jag vill, att teckna hur jag vill, att måla som jag aldrig har målat förr. Det blir inte så stor skillnad att sy, stygnen uttrycker samma sökande efter att få lust att fortsätta – färgen och formen använder jag för att nå en harmoni som dock genast måste krossas för sanningens skull. Fast jag vet inte längre vad som är sant – under brobågarna i Grez-sur-Loing såg jag gräset växa. Det gröna mot grått skulle bli mitt motiv. Plötsligt var vattnet så högt det täckte halva bron. Nu kom vi inte ens över till andra sidan. För mig var den bilden och upplevelsen borta för alltid. Kvar som ett minne naturligtvis. Ett minne som lever ett eget liv i mina tankar. Att försöka att fånga endast en kort stund, en blick, ett stygn bredvid ett annat – ett ord med så många meningar, så korta ord – i som inuti; I som jag på engelska: ord finns i words:

Walnutz
Walnuts    Wall nuts    Väggnötter
Jag försökte knäcka nötter som i stället krossades. Sedan fick jag rensa ut alla små bitar, pilligt, som att väva, att plocka en tråd, att plocka en nötsmula. Jag fick möjlighet att tillbringa två månader i det franska Grez-sur-Loing i maj och juni 2016. Jag gavs tid, tid som jag aldrig har till vardags – tid att skapa eller promenera eller vila eller läsa. Tid att iaktta himlen med sitt silver ljus. Den grå färgen jag sökte i Mexiko fann jag där. Sex veckor av regn och dagsljuset räckte alltid. Tid att iaktta så mycket vatten, så strömt, så nära, så starkt, så drabbande. Resultat: översvämning i trädgårdar (hos oss), i hus (hos vår värdinna Kerstin Decroix), i hela byar som Nemours, i storstaden Paris där även blixten slog ner i en park, med dödlig utgång. Naturkrafterna fick hård konkurrens av den eviga tågstrejken följd av flygstrejken då jag gick och väntade på min vän Zafire i en Paris just då fylld av öl och urin och förväntansfulla irländska supporters denna särskilda sommar. Jag upptäckte att jag har mitt liv att leva, en chans till att skapa, att skapa någonting som i bästa fall blir en kommunikation oss emellan. Jag har försökt länge – över 40 år. Jag är inte densamma som för en timme sedan – innan jag såg deckaren på SVT-play, innan jag började skriva ned dessa ord.

300dpiThe End of

Returning to walnuts, walls which surround the floor. I often look down. In Mexico I felt most of my communication was with the floor – no-one understood me. I had no-one to speak to. But I had so much colour. Walls surround a floor sometimes and that creates a room – put a roof on with windows- my studio. Two more windows and a door. I prefer working indoors, here I was a step away from the garden, a path, two trees and the swallows. And the pigeons. My colleagues passed by every day. I sat and embroidered outside, painted inside, cracked nuts in the garden, drew indoors. I saw so many images, I made up images, I read about others’ lives, I thought of my own life. I visited cemetaries wherever I went. Death is a part of our lives. Death is a large part of my life; a catastrophy, final peace, fear of my heartbeats giving up as a child, a longing for escape from total incomprehension. And finally quiet acceptance – just for a moment. In portraits I see life I want to show you, life in just this moment, just when I meet you, portray you, try capturing that which has already escaped us. We are already in our next moments, hopefully ready to meet new aquaintances, new images. Imagine that I am an image. So are you. Meetings with other artists, living or historical fill me anew. Roni Horn from USA was showing in Tillburg, Holland. My friend Tette took me there before driving me to Grez. I had seen Roni in London, at the Tate Modern. In her photos I saw captured moments. I felt a never-ending time while standing in a hall filled with large round glass forms she had moulded in pastel colours. Then in Paris I met Paul Klee and understood him as never before. He died in Switzerland, having had to flee Germany in 1933. At the Palais de Tokyo a South African artist had filled a room with, as I remember it, the ruins of houses from her home town. The whole room was orange, the same colour as the background of a part of a Nina Simone concert playing on a small monitor hanging on one gigantic orange wall.

Back to Hotel Chevillon I experienced fine meetings with new colleagues from Finland and Sweden; Australian literature enthusiasts came to visit, Japanese art students came to the village to see where some of their compatriots had moved to. I got to meet friends of friends, other lodgers’ families. Eventually I met a Brit living in the village. And I will never forget the baker. He helped me practice some phrases for two months – how about Un pain au chocolat? Pain! Every morning! Pain as in PAIN-ting. A brilliant way to start the day.

Lizz Sharr

LONDON/GÖTEBORG
Lizz Sharr är född i London, men är sedan början av 80-talet, efter sin tid vid Valands Konsthögskola, bosatt i Göteborg.

Hon har utfört flera utsmyckningar i Göteborg och haft flera utställningar både separat och i grupp. Bland de senare kan nämnas en tillsammanns med Kerstin Bergh och fem andra västgötar i Krapperups Konsthall, Höganäs 2011.

Stora separatutställningar: Galleri Majnabbe, Göteborg 2010, Museo de la Ciudad, Santiago de Querétaro, Mexico, 2011-12, Galleri Jeanette Ölund, Borås, 2014 och tillsammans med Catrin Serck-Hanssen hos Galleri Aveny, Göteborg, 2014

MEXICO/FRANKRIKE
Vid förra utställningen visade Lizz många bilder som hon hade gjort utifrån en resa till Mexico.
Den här gången är det Frankrike.

Men det är inte bara nya bilder, det är även ny teknik. Den här gången visar hon även textila bilder.

 

 

 

 

 

 

utst.nr. 304

 

8.10 – 23.10 2016
KERSTIN BERGH

Sthlm – Gbg – Tidaholm – Skövde – Gbg
Kerstin Bergh är född 1935 i Stockholm. Som nittonåring gav hon sig iväg söderut i Sverige med siktet inställt på en konstskola i Tyskland; för konstnär skulle hon bli.

Efter en tid med olika tillfälliga jobb i och kring Helsingborg så kom hon till Göteborg.

Där upptäckte hon Slöjdföreningens skola och där ville hon börja, men eftersom det var mitt i terminen så gick det inte. Trots det blev hon för en tid inofficiell gästelev på Slöjdis. Hon tog helt enkelt sitt staffli och ställde sig bland eleverna. En så beslutsam tjej kunde man bara inte mota bort. Hon deltog t.o.m. i skolresan till Stockholm.

Efter ett antal utställningar fick hon Erik Erikssons stipendium för utbildning vid en europeisk konstskola. Det blev Valands Konsthögskola 1977-78.

dsc00402

Tidaholm
Kerstins ständiga behov av att lära nytt; så det blev uppbrott och nystart 1989 med stenlito i Tidaholm.

Skövde
Efter några år i Tidaholm så blev det en lite kortare flytt till koppargrafiken i Skövde. Här fanns det nytt att lära. Och nya konstnärer och vänner. Lars Johansson och hon var länge de mest idoga konstnärerna i Konstgrafiska verkstan.

Under ett tjugotal år var hon en aktiv del i det skaraborgska kulturlivet och en fara på skövdes trottoarer när kom farande i sin lilla gula bil ”moppen”. Lika energiskt beslutsam i den som framför staffliet.

Göteborg
För ett par år sedan flyttade hon åter till Göteborg. Närmare till barn och konstnärsvänner samt bättre tillgång på ateljéer. Där bor hon numera på den för henne lämpliga adressen Karin Boyes gata och har som många andra konstnärer sin ateljé i Sockerbruket.

dsc00406

dsc00399

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje gång jag ser en målning av Kerstin Bergh drabbas jag av kraften och intensiteten. Det är något obestämt, men högst påtagligt som drar blicken till dem och får den att stanna länge, fångad av intensiva färgklanger och koloristiska ackord. Det finns en målerisk musikalitet i hennes arbeten som skapar ett slags innerlighet i kontakten.

Hennes måleri ingår i den kanske bredaste målarfåran, föreställande expressionism. Här är många kallade men få utvalda. Till den senare skaran hör utan tvekan Kerstin Bergh.

Bo Borg, konstkritiker, Zenit, 2011

dsc00400

 

 

 

 

 

 

 

utst.nr. 305

 

5.11 – 20.11 2016
MAGDALENA ERIKSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag målar, tecknar och skriver. Det mänskliga intresserar mig, jag undersöker sociala strukturer. I mina målningar försöker jag synliggöra underliggande processer. Min målarvärld är skenbart lekfull. Familjen och relationer har varit mitt huvudsakliga fokus både i text och bild. Jag använder det som jag har lust till för att skapa en poetisk värld där jag kan röra mig fritt och öppna upp mina teman.

I den här utställningen visar jag bla bilder som jag målat av objekt tillverkade av skrot och gosedjur.
Magdalena Eriksson

 

utst.nr. 306

3.12 – 18.12 2016
TORBJÖRN NOLKRANTZ

 

 

 

 

 

 


1979
hade jag efter en lång och envis övertalningsperiod fått Torbjörn att ta steget fullt ut till sin första separatutställning, som yrkeskonstnär, hos Galleri Lucifer.

– Jag var mycket nervös för att denna debut som yrkesverksam konstnär inte skulle locka folk. Jag tyckte de dystra föraningarna besannades när jag anlände till Långgatan i Skövde. Det var folktomt och öde. Men sedan kom så mycket folk att jag knappt rymdes i galleriet. Torbjörn själv i den nyligen utkomna boken om konstnären.

Pressen var minst sagt positiv. ”Torbjörn Nolkrantz gör succé i Skövde” löd en rubrik i Skaraborgs Läns Tidning. Sten Eriksson skrev i SLA: ”Torbjörn Nolkrantz är magiker och besvärjare, men han är också en finstämd och sensibel poet med varm känsla för det spröda livet i all dess utsatthet.”

Sällan har väl en utställning tagits emot på ett så översvallande sätt.

– Det vart nån sorts succé, säger konstnären med ett typiskt Nolkrantzkt understatement.

Sedan kan man nog säga att det fortsatte på den inslagna vägen.
Torbjörn Nolkrantz blev en i Sverige etablerad konstnär med utställningar i de gallerier som räknas i Stockholm, Göteborg osv. Med avbrott för större utställningar i konsthallar.

Allt finns att läsa i Bo Borgs bok om Torbjörn Nolkrantz. Gör det!

Torbjörn Nolkrantz konst är inte svår att ta till sig, om man har öppna sinnen. Men det ärsvårare att beskriva vad som händer.

Han har alltid något han vill förmedla, delge oss något han sett och upplevt. Rakt på och så förenklat att ingen annan konstnär vågar ta den vägen. Men ändå inte enkelt. Han förmedlar så mycket mera. Om att vara människa. Om att…

”Jag vet få konstnärer som kan fånga så mycket av det existensiellas gåtfullhet till exempel i en målning av ett ansikte i form av en färgfläck med några svarta prickar som Torbjörn. Det finns en närhet och empati i hans måleriska tilltal som gör att man spetsar ögonen. Och det är då man kommer vidare.” skriver Bo Borg i boken om Torbjörn.

dsc00650

dsc00657

1979 första utställningen som ”riktig” konstnär och nu 2016 en minnesutställning.

En unik och egensinnig person har gått ur tiden. En unik och egensinng konstnär lever vidare.

Det är en minnesutställning, men verken är till salu. Varken den kvarvarande släkten eller Torbjörn vill annat än att dessa målningar skall komma ut, upp på väggarna och glädja andra.

Rune lindström 

utst.nr. 307

Annonser
Clarion Hotel Majoren

Vill du ha inbjudningar till våra vernissager och annan information från galleriet?
Klicka här!

Under utställning öppet
Onsdag - Torsdag 15-18
Fredag - Söndag 12-15
Vernissagedagar 13-16

%d bloggare gillar detta: